Om hur det här gänget blev till (Kjell)

På annat ställe berättar jag om hur Juha och jag kom att göra musik tillsammans: hur bibliotekarien Magnus i Esbo föreslog att vi skulle jamma blues på scen under ett författaruppträdande och hur det ledde till att jag skrev en låt.

Vi skrev då februari 2020, och när arrangörerna för Mariehamns Litteraturdagar hörde om vårt tilltag – Juha och jag var på väg dit för att prata om vår bok – föreslog de att vi skulle göra låten (”Stanna här hos mig”) där också. Vi svarade ”helst inte som duo, vi skulle vilja ha ett band, kan ni fixa det?”.

Svaret var ja, och Juha och jag började förbereda oss, utan att veta vilka vi skulle spela med. Men så slog coronapandemin till med oanad kraft och allt stängdes ner – och förblev konstigt och begränsat under flera år. Hösten 2021 lättade pandemin emellanåt lite, det gick att ordna tillställningar igen. Det fanns en kollektiv tanke att det var synd att uppträdandet våren 2020 aldrig blivit av, och vi började göra upp planer. Ella (Grüssner) och hennes make Martin (Cromwell-Morgan) öppnade sina dörrar för oss, och det bestämdes att vi skulle ha en liten spelning i Kvarnbo Pensionats vinbar i Saltvik. I det skedet hade vi fyra låtar – Juhas ”Jerusalem”, Jussi Rasinkangas och Vexi Salmis ”Ihmiselämää”, och mina ”Stanna här hos mig” och ”Längta, längta, längta” – och vi skulle därför varva spelandet med att Jonna (Ekman) intervjuade Juha och mig om våra böcker.

I slutet av november 2021 packade Juha och jag våra instrument i min bil och körde till Åbo och tog färjan till Mariehamn och körde sedan de två milen upp till Saltvik. Nu fick vi äntligen träffa dem vi skulle spela med: Jonna Ekman, Ella Grüssner, Kristoffer Gottberg, Markus Helander. Vi hann öva en kväll och en eftermiddag och jag är ju jävig, men jag minns att stämningen var rätt magisk från första början. Och varm, vi kom bra överens allihop.

Den andra kvällen hade vi sedan vårt korta gig. Det kändes superfint, och vi enades om att inte låta det förbli vid detta, utan göra mer när vi fick tid. Alla i det här gänget är väldigt upptagna på varsina olika håll, så det gick ända till januari 2024 innan vi kunde samlas ett veckoslut i Macke Helanders studio i Lemland: under ett par intensiva dagar spelade vi in ett halvdussin låtar, vid sidan av de redan nämnda hade vi nu också ”Varför? (Sång om krigen)” och ”Vintern har oss”.

Det har tagit oss ytterligare ett år att få låtarna producerade och färdiga för utgivning, men nu är vi där.

Det är härligt att jobba med det här gänget. Och jag har svårt att låta bli att gå igång på hur bra musiker och sångare Jonna, Ella, Macke och Roffe är. Emellanåt får somliga av dem mig att tänka på legenden om att Prince ska ha spelat tjugosju (27!) instrument på sitt första album. Ni vet de där människorna som får ett instrument i handen, fingrar på det några minuter ... och börjar spela. För mig, som under ett helt liv lärt mig spela gitarr bara hjälpligt, är de enhörningar.